Fältstudie: randomfilmhäng med John

patetiska fjortis-"titta-här-står-vi-och-dricker-bärs"-bilder

ett aldrig sinande regn av baconchips

sammanbiten britt + söt italienska

I beg to differ

Datum: Torsdag 18/9 15:00

Plats: Min lägenhet

Tillbehör: Öl, cigg, snus, baconchips (som jag inte rörde, mind you) samt dator med tre slumpmässigt nedladdade filmer kopplad till projektor.

Igår var jag och min gode vän John lediga från våra respektive kneg och sammanstrålade därför i min lägenhet för att randomkolla på lite film, i dumhetens tecken. Urvalet bestämdes genom att jag kvällen innan satt och imdb-slumpande tills jag hade tre filmer på nedladding (det var nog inte tänkt att vi skulle se så många men alltid bra att ha en i backup ifall nån av filmerna inte skulle komma ner i tid eller skulle visa sig vara för outhärdlig). Filmerna som slumpades fram var det brittiska prostutitionsdramat The Flesh Is Weak (UK, 1957), Monty Python-mannen Terry Jones vikingakomedi Erik the Viking (UK/Sverige, 1989) samt Hot Vampire Nights (USA, 2000) som vi aldrig kollade på (tack och lov) men som verkar vara nån direkt-till-video skräck/mjukporr-dynga om lesbiska vampyrer.

Det kommer nog inte att bli så ingående recensioner eftersom vi (såklart) pratade sönder filmerna och dessutom drack frikostigt med öl (märkte även att fyra belgare slog hårdare än vanligt sen jag började med min "inga kolhydrater"-diet. Ja, jag vet att det är massor av kolhydrater i öl men man måste ju för fan få leva också!). Men jag kände att det här filmhänget så nära besläktat med imdb-projektet att en rapport vore på sin plats:

The Flesh Is Weak (UK, 1957)

Regi: Don Chaffey

Torrt brittiskt prostutitions-drama från 1957. Filmen är nog åtminstone delvis tänkt att vara ett realistiskt och mörkt drama om ett brännande samhällsproblem: kvinnor som luras in i "världens äldsta yrke" av hala och grymma hallickar. Men filmen spelar ärligt talat mer som en cocktail på kvinna-i-fara genren, gangsterfilm och moraliserande sedeslära med en gnutta antydd, men aldrig levererad, sex och synd, som säkert hjälpte till att sälja merparten av filmens biljetter. Hälften seriös, hälften exploitation skulle man kunna säga.

Den unga, naiva och söta (faktiskt jättesöt på riktigt) Marissa (Milly Vitale) flyttar till London från ett icke-nämnt östland och hamnar genast i dåligt sällskap. I brist på bättre alternativ tar hon jobb som servitör på ett tjaskigt hak där det spelas jazzmusik, dricks sprit och slängs skamliga förslag till medlemmar av det täckta könet. En kväll blir Marissa attackerad av ett ovanligt fräckt fyllo som tvingar till sig en dans och genast börjar kladda. Som en riddare i skinande rustning dyker det stiliga, välklädda ängelansiktet Tony (John Derek) upp till hennes räddning och sänker fyllot med en välriktad höger. Tony, som presenterar sig som "affärsman" men som såklart är hallick, får henne att säga upp sig från sjaskhaket och lovar at ta hand om henne. Efter lite av Tonys uppvaktande dröjer inte länge innan den naiva flickan fallit huvudstupa för hallicken.

Tony driver en prostutionsoperation med sina två bröder i "Giani-klanen" och han är en riktigt "smooth operator": han vet att vissa flickor kräver lite extra tid och arbete för att få ut på gatan och överöser således Marissa med dyra smycken och löften om giftemål. Efter en dryg månads kurtiserande börjar Tonys bröder bli otåliga och det beslutas att det nya fyndet äntligen ska "invigas". Alltså är det en "nedstämnd" och "desperat" (läs: lögnaktig och manipulerande) Tony som kommer hem till deras gemensamma lägenhet den kvällen. Rövarhistorien lyder som följande: affärer innebär risktagande och nu har Tony blivit av med hela insatsen i en dålig affär. I ett sista desperat försök att kunna fortsätta erbjuda sin blivande fru den höga livsstandard hon blivit van vid har han spelat bort hela sin förmögenhet och är nu ruinerad och riskerar fängelse. Men vänta! Det finns fortfarande ett hopp. Tony känner en kille som säkert skulle kunna låna honom ett par tusen pund men han är ensam stackare som kanske kommer att behöva "rätt sorts övertalning", bjud honom på några drinkar och dansa lite med honom så kommer det nog att gå bra...

Marissa ligger såklart med Tonys "kontakt" - hans bror visar det sig senare- för att få honom att låna ut pengarna. Fast detta får man pussla ihop själv eftersom filmen är så kysk att det klipps innan de ens hamnat i säng med varandra. Nu ändras plötsligt den förut så artiga och trevliga Tonys lynne och han börjar manipulera henne och behandla henne som skit, det dröjer inte länge innan han fått ut den numera bittra, men tyvärr fortfarande förälskade, flickan på gatan. Det här partiet i filmen lämnar otroligt mycket tillit till tittarens slutledningsförmåga, filmen är så kysk att man knappt fattar om Marissa blivit hora eller inte, enda gången man ens får se henne plocka upp ett trick fuskar filmskaparna å det grövsta och låter sexköparen vara en snäll, nydumpad yngling med puppy eyes som såklart inte har hjärta att ligga med henne. Fegt värre - av filmskaparna alltså.

Här nånstans börjar John och jag tröttna lite på filmen, snackar en massa skit och tappar koncentrationen, men det verkar som polisen ska göra ett nedslag på bröderna Giani verksamhet och samtidigt dyker det upp en ny aktör på horstritan, vilket leder till diverse gangsterfasoner och våldsamheter. Inspektör Kingcombe är fast besluten att få bröderna Giani bakom galler och det kommer även en sidhistoria om en snäll reporter som vill göra en artikel om kvinnorna på gatan och deras livsöden och som får kontakt med Marissa. Till slut tröttnar Marissa slutligen på sin odåga till karl, men tanken på att inse att man blivit blåst och utnyttjad, flytta från staden, slicka sina sår och börja på ny kul slår henne inte, till min stora irritation. Enligt den här filmens ålderdomliga katolska moral är varje kvinna som någon gång sålt sex, må vara av tvång eller fri vilja, för evigt dömd som fallen kvinna som har bränt sina broar till ett normalt liv. "Jag har ett yrke nu" konstaterar Marissa uppgivet och beger sig ut på gatan i egen regi. Köttet må vara svagt, men frågan är om inte anden är svagare? Hur som helst så gillas det här såklart inte av Tony och hans bröder och det kastas bland annat syra i ansiktet på en annan stackars gatuflicka som också bestämt sig för att skära bort mellanhanden, hallicken.

Mer maffiafasoner, polisutredningar och journalister som håller långrandiga och stela pekpinnetal följer, filmen börjar bli tröttsam. Värt att nämna är dock en ofrivilligt rolig scen där en jättetjock gangster med roligt utseende blir jagad av en bil jättelänge innan han slutligen ramlar igenom ett fönster och, tja... dör, förmodar jag att det är meningen att man ska anta, eftersom filmen självfallet klipper innan vi får se nåt raffel. Jaja, efter en rad mer eller mindre trista incidenter beslutar sig tillslut Marissa för att vittna i rätten mot Giani-bröderna. John och jag fruktade att allt skulle spåra ur i ett utdraget rättegångsdrama på så sätt som Bollywood-filmer har en tendens att göra men tack och lov var det partiet snabbt avklarat och filmen slutar med en skylt som säger "This is not the end". Underförstått är att det hemska som filmen skildrat händer nu och kommer att hända igen och igen om vi inte gör nånting åt det. Trots skylten så slutar dock filmen där.

Filmen var väl ingen höjdare direkt men ändå okej. Rent tekniskt är det ett ganska välgjort stycke brit-noir med kameraarbete och estetik som påminner en hel del om den flora av svenska thrillers och kammarspel som gjordes i Sverige under fyrtio- och femtiotalet av regissörer som Arne Mattsson och Hasse Ekman (dock inte i klass med dessa herrars bästa filmer). Även skådespelarna är kompetenta och hon som spelade Marissa var faktiskt riktigt charmig (nämde jag att hon var söt?). Filmens största problem är framförallt kyskheten och den föråldrade moralen som står i vägen för vad i bästa fall skulle kunna ha blivit ett äkta porträtt av en utsatt och utnyttjad kvinna, eller i annat fall: åtminstone en exploitationfilm som levererar det den utlovar.

Erik the Viking (UK/Sverige, 1989)
Regi: Terry Jones



Här började ölen slå till på allvar, rippen var kass och fullscreen, ljudet burkigt samt att filmen rent allmänt rätt rörig, på det där Terry Gilliam-sättet - och dessutom pratade vi oss igenom den- så jag vet inte hur mycket recension det här kommer att bli egentligen. Skjuter ni mig om jag bara kallt konstaterar att filmen var en småkul komedi om vikingen Erik (vanligtvis outhärdliga Tim Robbins som här funkar ganska bra eftersom han är lika torr som vanligt fast i en vild buskiskomedi och inte nån överskattat bröderna Cohen-rulle), som tycker att livet borde innehålla mer än bara plundring och våldtäkt och därför samlar ihop en grupp för lite heligt uppdrag: att nå Valhalla, få slut på ragnaröken och återföra Gudarna till världen. Filmen var kul, men lite ojämn, med en del riktigt roliga Monty Python-doftande skämt varvat med vikingabuskis och tvära och spretiga handlingskast som kanske inte alltid funkade. Mer Monty Python än Bathory alltså. John tycker för övrigt inte att vikingar är tuffa, men så är han ju en sån där lömsk vallon också. Sevärd, tusen gånger bättre än vikingakomedin Här Kommer Bärsärkarna om nu någon minns den skitfilmen (Arne Mattssons sämsta).

Efter denna utflykt i fornnorden var det dags att avrunda med lite porr framåt kvällskvisten. Vi kunde dock inte förmå oss själva att dra på den där till 99,9% säkerhet olidliga Hot Vampire Nights (2000) och fuskade och började kolla lite på den onda sjuttiotals-skräckporrisen Sex Wish (1976) som jag *ahem* råkade ha på datorn. Nä, men allvarligt talat så hade jag läst i förväg att det skulle vara kvalitétssnurr i hästväg med lagom mycket vansinne och flippad handling för att vara roande efter ett par öl. Och jo-jo, bortom de inte allt för utdraga sexscenerna verkade döljde sig ett stycke elakt vansinne som verkade rätt kul, en galen transvetit (entusiastisk porträtterad av blådåren Zebedy Colt, en man som bland annat släppt en countryplatta om manlig kärlek) förnedrar och mördar alla brudar som Deep Throat-bekantingen Harry Reems (en skön lirare, kolla upp hans självbiografi Here Comes Harry Reems! för en roande historia om hur han halkade in i porrbranchen på ett bananskal) ligger med. Vi han dock inte komma så värst långt innan Mirjam kom hem från jobbet och började ge oss sura blickar. Dags att stänga av och packa ihop. Vi fick ju aldrig veta hur det gick för Harry men enligt en recension i Stephen Throwers eminenta encyclopedia över amerikanska skräck- och exploitationfilm från sjuttiotalet, Nightmare USA: The Untold Story of the Exploitation Independents, så framkommer det att twisten är transan mördar brudarna för att han/hon är hemligt kär i Harry och vill eliminera konkurrensen. Det är knepigt ibland, det där med kärlek.